Hej bloggen. Igår fyllde jag 23. Nu är jag vuxen på riktigt. Varken i huvudet eller i livssituationen dock. Där skulle jag lika gärna kunna vara 18 fortfarande. Och detta ger mig så mycket ångest bara av att tänka på det för enbart en microsekund. Speciellt idag. Som att skillnaden från 22 år och 364(eller 5?) dagar var stor. Men hela den här veckan har jag haft livskrisångest. Har även börjat bli sådär outlidligt rastlös vissa dagar, som för ett par år sedan. Det är bra. Det tyder på att jag ÄNTLIGEN börjar komma ur den här sega koman som har resulterat i denna enorma svacka. Nu kanske jag äntligen kan ta tag i saker och ting, vilja saker igen.

Är inne i en sådan f r u k t a n s v ä r d svacka just nu. Har inte varit mig själv på länge, flera månader. Känns som att jag alltid känner så, men den här gången är det på riktigt. Behöver hitta en utväg, men hur mycket jag än letar så kommer jag aldrig fram till något vettigt svar. Att läsa alla tusentals oh-så-kloka citat på weheartit ger liksom inte riktigt det puffen som krävs.

Måndag. Motiavationen till livet är svår att hitta och jag skulle på allvar kunna ligga i sängen hela dagen och kolla på lättsamma serier som Friends. För att jag inte har ork eller lust att göra något av dagen. Det ska inte vara så. Det kan inte vara så. Har en hel drös med saker att göra idag. Som behövs göras. Om jag inte ens kan motivera mig själv att ta tag i simpla vardagssysslor som att städa och gå till gymet, då känns det lite kört. Lite som att jag nöjer mig med ett liv jobbandes på ICA tills jag dör. Naiva jag, som alltid skjuter upp saker, tänkte förra veckan att "struntar i det nu och kör järnet på måndag och tisdag eftersom jag är ledig då". Joru.

Skrev precis ett halvlångt, halvdeprimerat rop-på-hjälp-uttrycka-min-ångest-inlägg. Läste igenom och kände att fan, nu får det vara nog. Vill inte vara den som är den har jag ju sagt! Kom på att jag är långledig hela helgen och lite till, det ska bli fin-fint vårväder och jag plannerar att sippa vin och ha på mig knalloranget läppstift mest hela tiden. För att jag kan. Resten löser sig. Klart det gör. Men inte genom att gnälla här. Simsalabim och hokus pokus, fram för en gladare/socialare/mer vaken/hopp-om-livet-version av mig själv än den här usla typen jag varit på sistone.

Hello babycakes och fanz! Förlåt för undermålig uppdatering den senaste tiden, men kom till en punkt där det inte kändes värt att ens ha kvar bloggen då jag knappt uppdaterade och då jag väl gjorde det så gnällde jag bara. Är det något jag hatar är det ömkliga människor som bara klagar. Ville inte vara sådan, så tryckte på pauseknappen. Men sedan visade det sig tydligen att jag hade en hel skara fanz (typ min mamma och min syster) som frågade varför den var låst så fick börja tänka över om man kanske skulle öppna den igen.

Helgen flög förbi himla snabbt och nu sitter man i sin säng, igen. Det blir sådär som det alltid blir när man har haftfullt upp hela helgen, när det känns som att någon tryckt på snabbspolnings-knappen. Upp tidigt i lördags, halvsova på ett obekvämt Ryanair-plan, lämna väskor, posa framför slott och kyrkor och telefonkioskar och klocktorn och pariserhjul, åka lite tunnelbana, posa framför och på broar och borgar och torg, checka in på mysigt litet hotell, vila fötterna, åka ännu mer tunnelbana, in på Madame Tussauds och posera lite mera med otaliga vaxdockor och gå i skräckkällaren och skrika tills man inte orkade mer och kolla på 4D-bio och köpa en liten souvernir, äntligen äta mat och dricka öl och gå vidare till nästa pub och dricka annan öl och gå vidare till nästa pub och öl och nästa och nästa. Sova. Äta hotellfrukost, checka ut, åka tunnelbana, lämna väskor, äta sushi i väntan på att Harrods ska öppna, vimla omkring inne på ett gigantisk Harrods, leta efter Thomas Sabo och köpa en berlock, åka tunnelbana till Oxford Street, gå i affärer och bli matt i huvudet för att det finns så mycket, leta efter Primark, hitta Primark, trängas med resten av alla turister, åka tunnelbana, hämta ut väskor, hoppa på en buss, gå igenom säkerhetskontroller och sitta utmattade på ett plan hem. Typ så. Men en himla fin helg, tycker att man borde åka på en weekend minst i månaden. Älskar storstadspulsen även fast man blir alldeles matt i huvudet efter ett tag, men det känns som att man alltid är på väg någonstans och det gillar jag. Sen kommer man hem igen och det känns som när man har hoppat på en studsmatta en längre stund och sedan hoppar man ner på marken, det blir liksom stumt under fötterna.

Förstår inte varför jag alltid känner mig som en värdelös människa de få gånger jag sitter hemma en fredag-kväll. Satt och tjurade för mig själv och arg-grinade lite för att jag till slut bestämde mig för att inte följa med tjejerna på bio. Hade varit ett kul fredagsnöje, men jag är helt slut (därav frustrations-tårarna I suppose, fungerar ju som en jävla bebis..). Kollade fel på schemat och började visst ett par timmar tidigare än vad jag trodde när jag gick till sängs igårkväll. Var supernojig över att inte vakna av väckarklockan så sov väl sammanlagt på sin höjd två timmar. Upp med tuppen imorgon med *kUl Liv fNiZz*. Sååå, därav bangar jag och stänger in mig med min trötta osociala hjärna och hatar lite. Har blivit lite av ett proffs på att hata på sistone. Det är inte bra.

Det enda jag kan tänka på, grubbla över och drömma om just nu är hur/vart/när jag ska komma härifrån. Jag vet att jag tjatar om det till förbannelse, men när det är det enda som finns i min hjärna 24/7 är det svårt att prata om något annat. Det har liksom kommit till den gräns att jag jämt känner mig stressad över det och får panik titt som tätt. Då menar jag inte panik som i att jag-måste-göra-något-åt-saken-jag-tar-det-någon-gång-snart, utan mer det-blir-tungt-att-andas-hjärtat-får-svårt-att-slå. Panik över att tiden rinner ut. Jag vet ju att jag måste göra något åt det, det är bara det att jag har två krux i vägen som saktar ner processen. Det första är bristen på tid, jag hinner liksom inte planera och fixa. Är jag inte på jobbet så sitter jag med näsan i kurslitteraturen/skriver på en uppsats/gör delprov, och pluggar jag inte så sover jag och nu när förkylningen börjar släppa hoppas jag kunna klämma in någon timme på gymet också. Det är liksom tidsbrist extreme just nu. Det andra kruxet är att jag inte har någon partner in crime. Alla har liksom andra planer eller så vill de fortsätta att slita ut skor i en stad där ingen längre bor. Inget fel i det, men det är inte vad jag vill fortsätta göra. Allt hade varit så himla mycket lättare om man hade någon att dra iväg med, eller ta sig till. Planera med, ha som trygghet. Vare sig det är så nära som Norge eller så långt bort som Australien. Kontaktannons?

Den här veckan har jag inte haft tid till något. Den lilla tid som jag haft i min ägo, det vill säga 24 timmar/7 dagar i veckan precis som alla andra, har slukats upp av jobb, sömn men mestadels plugg. Sista veckan för den ena kursen innebar slutuppsatser, examinationsuppgifter, delprov och slutprov. Har redogjort, analyserat, belyst, diskuterat, motiverat tills hjärnan brunnit upp. Sen ska man hinna andas och gärna ta en dusch emellanåt. Men så igårkväll blev jag äntligen klar med slutuppsatsen, och kunde inte göra så mycket annat än att vänta på slutprovet som bara kunde göras idag. Så jag pustade ut ljudligt, bytte mjukisbyxorna mot strumbyxor och drack vin med tjusiga brudar. Sen vidare till C&D, för att dansa och skratta och tappa minnet. Och tydligen göra saker som inte alls finns med i den relativt korta filmen av minnesbilder från natten. Sen avsluta med att kolla på hockey och skrika, sen sova sen upp ta sig hem skriva slutprov sminka av sminka på åka och jobba. Nu, äntligen, säng. Att kommande dagar kommer se liknande ut tänker vi inte på nu. Såhär såg det lite ut igår i alla fall:

Städar. Hittar lådan med minnessaker från USA, lådan där jag har förvarat allt sådant som jag inte hade hjärta att kasta bort men som jag ändå inte riktigt har någon användning för. Älskade skvallertidningar, teckningar från barnen, gamla kontokort, Coors Light, mapp från college, julstrumpa, pärlarmband från Beyond Wonderland, mitt visum med mera. Blir alldeles varm i hjärtat. Värt så himla mycket.

Imorgon åker min fina lillasyster hem söderut igen efter att ha spenderat jullovet hemma. Nu ligger jag och gråter för att jag saknar henne redan. Eller för att jag är totalt utmattad efter en lång helvetesdag på jobbet med dödsförkylning följt av en fem timmar lång examinationsuppgift med alldeles för mycket ord som analysera, diskutera, motivera! för någons eget bästa. Eller så kanske det är för att jag insett att vi är vuxna nu på riktigt och att det liksom inte kommer vara som det alltid har varit, och att jag har valt att botrse från det en längre tid. Eller så är det en galen mix av allt. Intryckt i stackars lillhjärnan som blir överväldigad och inte vet vart det ska göra av med allt vilket resulterar i rakt ut genom tårkanalen.

Eftersom jag hade fullt upp med att skrika ut min lycka över att det var ett nytt år följt av att svepa en hel flaska skumpa vid 12-slaget på nyår hann jag inte stå där i andakt med knutna händer samtidigt som jag skulle ha blicken i skyn och innerligt lova ett gäng nyårslöften tyst för mig själv. Men det är ju inte försent för det, och jag hoppas på att jag lyckas följa detta i år:

Konstigt att man behöver ett nytt år för att känna att man kan komma igång med livet igen. Som en osynlig push. Men så är det, och jag vill bara att det här mellanmjölksåret även kallat 2011 ska vara över. Året som började storartat med en rad olika äventyr föll pladask inte ens halvvägs och mynnade ut i...inget speciellt. Jag känner inte att jag har levt i år. I princip inte sedan någonstans i maj och framåt i alla fall. Bara drömt och hoppats om vartannat, haft så många olika idéer och framtidsplaner att jag inte kunde sätta någon i verket. Förhoppningsvis är 2012 året med stort Å. Det måste det vara.

Alltså. November. Om jag trodde att hösten var en mardröm med mörker i slutet av september redan, när jag sist kikade in här, måste jag ha glömt bort november helt. Mörkt 24/7! Jag blir liksom som en jävla zombie, finns inte. Egentligen borde det vara tusen grejer som far omkring innanför pannbenet. Istället är jag hjärndöd. Orkar liksom inte bry mig. Om något. Och sen går jag runt och är dödsuttråkad och väntar på att något ska hända. Hah, as if lilla gumman. Vill inte vara den som är den som går runt och gäspar och tjatar om hur trött man är och suckar över vädret. Men tyvärr är jag den som är den, tar typ hem första pris. Allt känns liksom likgiltigt och värdelöst, men jag gör liksom inget åt det. Är arg på mig själv för att jag gått och blivit bekväm som inte orkar ta tag i nya äventyr. Vill bara känna en sån där supervåg av bortlängtan skölja över mig så att jag kan ta tag i mitt liv igen. Det här håller inte. Det är inget liv när det enda man har att se fram emot är en kväll, kanske två om man har tur, om veckan, som knappt ens är så kul som man önskar. Lördagskvällarna har ju en tendens att likna varandra.. Jag är mer än redo för något annat nu, måste bara inse det. 

Oj. Helt plötsligt var den här. Hösten. Trodde att jag skulle vara skonad från den där halvdana höst-opeppen i år, men känner mer och mer för var dag hur den sakta men säkert smyger sig på. Fy.

Har bläddrat igenom gamla inlägg i veckan. I bloggens begynnelse och ett par år framåt var den ju faktiskt ganska flitigt uppdaterad. Minst ett blogginlägg om dagen i princip. Jag tog bilder på min vardag, länkade låtar & youtube-klipp & hemsidor, lade upp fåniga today-I'm-wearing-this-bilder som jag halvt tyckte kändes töntiga redan då men det var liksom sånt man skulle göra om man hade en blogg tyckte jag, skrev om gamla minnen och om alla tankar som samsades i hjärnan. En dag utan att blogga var en oaktiv dag tänkte jag och fyllde på med inlägg efter inlägg. Hoppades att någon kanske läste. Hade till och med någon som brukade kommentera som kallade sig själv "Hemlig kille" eller något liknande, om jag minns rätt.

Jag känner inte igen mig själv. Den senaste veckan har jag gått runt och oroat mig och haft svårt att slappna av. Alltså på det stadiet att det är jobbigt, det är liksom det ENDA jag tänker på. Egentligen är det inte så värst mycket att oroa sig över. Jag börjar jobba i Stockholm på måndag. Pendla, mmm...just den biten känns lite sådär, att det kommer ta mig minst 3 timmar om dagen att ta mig till och från jobbet. Sen efter en månad är det lite olika arbetstider, alltså inte bara 8-17. Då vettefan hur jag ska ta mig hem eftersom tågen inte går som jag vill att de ska gå. Det lättaste vore att bara ta sitt pick & pack och flytta upp, meeeen det är ju inte det lättaste heller. Jävla bostadbrist.

Idag fyller USA år, och jag skulle så hemskt hemskt gärna vilja vara där just idag! Även fast jag vill vara det varje dag, så vill jag det extra mycket idag. Det blir inte bättre av att det är mulet ute och jag är trött och vet inte riktigt hur jag ska få min närmaste framtid att gå ihop med jobb och pendlande och tant röd är på besök och jag känner mig galet uppsvullen och galet känslig och vill gråta var & varannan minut åt ingenting egentligen och allt känns bara jobbigt just nu. Och så vill jag så hemskt gärna vara i USA, och så gråter jag lite till. Jeeeez, such a woss! Blä.

När jag tänker på en viss sak så pirrar det i hela magen. Som en storm av speedade citronfjärilar som flyger fram i de första vårsolstrålarna. Det känns nervkittlande och jag tänker att fan, man kanske borde ta tag i saken och bara göra. Strunta i vad hjärnan säger, även fast den inte säger emot utan bara tvekar lite försiktigt. Tänker att man lever bara en gång, sjunger raden For all we know we might not get tomorrow let's do it tonight om och om igen, och så pirrar det lite till. Jag vill jag vill jag vill. Mer och mer för varje dag. Och samtidigt känner jag mig lite mesig som pratar på men aldrig gör, men det är den där dumma tvekande lillhjärnans fel, men; jag har lovat mig själv att om det här pirrandet inte avtar, utan kanske till och med växer till sig ännu mer, så ska jag inte tänka. Bara göra.